Resan mot en ny lever
Ett
hjärta som slår. Det är mitt första minne av min
mamma. Vi ligger i soffan i vardagsrummet, jag är
mycket liten och mycket trött. TV:n är på i hörnet
av rummet och pappa sitter i en fåtölj bredvid. Jag
ligger i mammas famn, lutar mitt huvud mot hennes
bröst och hör hennes hjärta slå, rytmiskt och mjukt.
Dunk, dunk, dunk. Jag känner hennes värme, hennes
mjuka trygghet som omsluter mig. Det finns bara hon
och jag, just där, just då. Min mamma.
Hon kan
inte ha varit gammal då, ungefär i den ålder jag är
nu, strax över trettio kanske. Hon hade nog jobbat
några år på laboratoriet, andats in de gifter och
handskats med de kemikalier som för alltid skulle
sätta spår i hennes kropp.
Jag
minns en annan gång, vi åt middag i köket och som
vanligt satt hon vid sidan av och åt. ”Jag försöker
leva i nuet”, sa hon, och jag glömmer det aldrig.
Idag förstår jag vad hon menade. Att alltid försöka
blicka framåt, glömma tråkigheter och vara positiv
inför vad framtiden kan ge.
----------------------------------
Min
mamma gråter, bakåtlutad i sin sjukhussäng. Med
baksidan av handen täcker hon sitt ansikte, vill
inte visa sina tårar.
”Jag
har blivit så sjåpig”, säger hon. Kuratorn vid
sängkanten håller hennes hand och runt hennes säng
står läkare i sina vita rockar. Det är vår första
dag på sjukhuset i Huddinge, den första dagen på en
främmande resa som vi inte vet slutet på.
Vi hade
landat dagen innan. Lämnat ett novembergrått Kiruna
och tagit mark i huvudstaden under eftermiddagen. I
stadens flimrande kvällsljus hade taxibilen tagit
oss till Karolinska sjukhuset i Huddinge. Under
färden passerade vi Karolinska sjukhuset i Solna,
där mamma legat mycket allvarligt sjuk som ung. Hon
hade varit nära att dö den gången, men det hade
vänt.
Sjukhuset kändes ekande stort och ödsligt när vi kom
dit på kvällen. En receptionist gav oss en nyckel
till vårt rum, en liten studentbostad strax utanför
sjukhuset. Vi tog oss dit, vädrade ut den unkna
luften, och stuvade in våra grejer. Tog en promenad
till kvartersbutiken och köpte grillad kyckling och
potatissallad. Vi gick och försökte se lugna ut, men
kände oss illa till mods.
Veckan fylls utav provtagningar. Det är tandläkare
som undersöker munhålan och tänderna, det är
gastroskopi, det tas EKG och blodprover. Mamma har
läst om provet för test av blodgas och är orolig för
det. Provet tas direkt ur handledens artär och hon
är rädd. När det är dags för det provet kommer två
läkare som samarbetar. Med pricksäkerhet sticker de
in nålen i artären och det är över på någon sekund.
De
undersöker njurarna och de mäter lungfunktionen. På
kvällarna, innan jag går till mitt rum, sitter vi
och äter middag tillsammans. Vi sneglar på de andra
patienterna. Några stapplar sig fram och försöker
äta, gula i ansiktet, på armarna och på händerna. En
kvinna ligger i sängen mest hela dagarna. Hon får
sin mat till sin bädd men får knappt i sig en bit.
Bredvid mamma ligger en kvinna med cancer i magen.
När mamma är ute på undersökning berättar kvinnan
för mig att hon tycker mamma är så stark och att
hennes tumörer inte är någonting i jämförelse. Mamma
tycker i sin tur att kvinnan är stark och känner nog
att hennes leverskada väger lätt.
Dag
efter dag nya undersökningar. Sjukgymnast, dietist,
kurator. ”Vad gör du på din fritid”, frågar
kuratorn, ”löser korsord?”. Mamma blir tyst. ”Jaa”,
funderar hon och vet inte vad hon ska säga. ”Men
mamma”, säger jag och börjar rabbla upp allt hon
älskar att göra. ”Vara ute i skogen, plocka bär,
fiska, åka skidor, hitta på roliga saker med sina
barnbarn, baka, åka på auktioner och loppisar. Bland
annat”. You name it! Hon är ju intresserad av allt!
Kuratorn antecknar och ser på henne med sina milda
ögon. ”Och din familj” frågar hon, ”hur ser den
ut?”. Mamma berättar om oss, sina döttrar, som hon
pratar med i telefon varje dag. Det är en stor
trygghet för henne att prata med oss, det går upp
för mig då. Det betyder massor för henne. Hon
berättar om sina barnbarn, och om sin lillasyster
som hon bor vägg i vägg med. Och så berättar hon om
Yvonne. Systern som liksom hon har en leverskada och
som förr eller senare kommer att byta lever. Hon
berättar om alla sina syskon, de ingår alla i hennes
familj.
Vi får
träffa en läkare som aktivt lyssnar till allt hon
vill berätta och som sedan ger namnet på hennes
sjukdom. PBC. Primär biliär cirros, en kronisk
inflammatorisk autoimmun leversjukdom. Mamma säger
att hon aldrig druckit alkohol, och läkaren säger
att det inte är en sjukdom som orsakas av alkohol.
Sjukdomen leder till skrumplever, men den variant
som orsakas av för hög alkoholkonsumtion har ett
annat namn. Han vet att ordet ”skrumplever” får folk
att associera till alkohol, och vet vilka känslor av
avsmak och skam det väcker.
Mamma berättar om sitt
arbete med kemikalier sedan början av sjuttiotalet,
utan någon som helst skyddsutrustning. Han varken
bekräftar eller avfärdar hennes misstankar om var
sjukdomen kommer ifrån.
På
onsdag är det dags att träffa narkosläkaren. Vi har
fått höra att han är väldigt bra så vi ser fram emot
att mötas och är samtidigt spända inför det. Han
hämtar oss till ett rum där vi kan prata ostört. Jag
och mamma sätter oss i varsin fåtölj och han sätter
sig framför oss. Lennart, läkaren, är avslappnad men tydlig.
Det han ska berätta blir inte lätt. Inte för någon
av oss. Lennart har varit med om det här många
gånger men för oss är det den första.
Han börjar och berättar om mammas sjukdom, och
varför hon är här. Han gör pauser så att vi kan
fråga om vi undrar över något. Jag skriver febrilt
ner frågor jag vill ta upp. Han kallar mig för
mammas advokat och vi skrattar. Mamma känner sig
trygg när jag är med och jag frågar om saker som
känns oklara både för henne och mig. Lennart tar
våra frågor på allvar, inget är konstigt och han
svarar med lugn och stabil röst. Inget kan
missuppfattas eller missförstås.
Hennes
sjukdom är allvarlig och långt gången och utan
leverbyte leder den obönhörligen till döden. Han
berättar att mamma kanske har ett par år kvar att
leva. Det finns en chans och det är därför hon är
här. Nu undersöker man om hon är frisk nog att klara
av ett leverbyte, vilket allt dittills tyder på att
hon är. Han talar om hennes förutsättningar. Hon har
ett starkt hjärta och proverna tyder på att det ska
gå bra.
Konditionen måste bli
bättre och hon får inte gå upp i vikt konstaterar
han. ”Men när benen bara skakar och jag inte orkar,
när jag är för trött”, säger hon, ”hur ska jag då
kunna röra på mig?”.
”Du har inget val. Du måste.”, säger han och vi tror
honom. Vi ska minsann visa dem!
Men att ställa sig på listan och vänta på en ny
lever, det är hennes val. Väntetiden är oviss och
för hennes blodgrupp har den visat sig längre än för
de andra. Dessutom skall storleken passa.
Eftersom hon är över sextio år har hon möjlighet att
få en lever från en patient med Skelleftesjukan och
det kan korta väntetiden något. Enligt statistik tar
väntetiden mellan tre och sex månader, men det kan
vara både längre och kortare. Ingen vet. De värsta
är att det råder brist på organ och 10% av de som
väntar hinner dö innan de når fram.
Leverbytet är en stor operation som tar omkring tolv
timmar. Inte heller alla överlever.
Det finns en risk, det vet mamma om sedan tidigare.
Hon talar med lågmäld röst om riskerna. ”De där
tjugo procenten som inte klarar sig. Som aldrig
vaknar upp igen.” Hon är rädd.
”Vi gör det här för att du ska få se dina barnbarn
växa upp och gifta sig”, säger Lennart och då börjar
mamma gråta.
Hannes och Elias, hennes ögonstenar, hennes allt.
Jag tror att det är då hon bestämmer sig.
Torsdagen är vår sista dag där på sjukhuset. Snart
ska vi få åka hem, snart ska allt bli bra, bara vi
kommer hem. Om en vecka är det första advent. På
torsdagen sker också läkarnas leverkonferens. Det är
nu alla inblandade parter, läkare, kuratorer,
koordinatorer, träffas för att utvärdera provsvar
och samtal och tillsammans enas om en rekommendation
för patienten. Att ställa sig på listan eller inte.
Det är frågan. Om hon ens får; vill hon? Jag säger
ingenting, hon måste besluta själv.
Under
eftermiddagen hämtas vi av en läkare som tar oss
till konferenslokalen. Längs ett långbord sitter de
på rad. Några har vi träffat, andra inte. De går
kort igenom alla provsvar, och att de enats om att
rekommendera mamma att ställa sig på listan för att
få en ny lever. Mamma har tänkt och hennes röst är
tunn och bräcklig när hon säger ”Ja, men inte ännu.”
Hon vill hem och tänka mer, smälta allt hon fått
veta, hon vill fira jul med sin familj. Bara hon
kommer hem och får ha jul, och sen, sen kan hon väl
få komma tillbaka? Hon lovar att bestämma sig till
januari och de går med på att hon får komma
tillbaka. Då ska hon ha bestämt sig, men först ska
hon fira jul.
Mamma vill inte att jag berättar allt som sagts.
Ingenting blir bättre av att folk får veta hur sjuk
hon är och oroas i onödan. Jag lovar att inte
berätta mer än till min syster. Det får räcka så,
säger hon.
Så går
tiden hemma. Ibland känns allt normalt och vi
planerar julen. I min ficka finns ständigt min
mobiltelefon, om något skulle hända mamma. Julen
kommer och går. Jag har köpt en stegräknare i
julklapp till min mamma som hon har på sig hela
dagarna. Varje steg räknas har ju läkarna sagt. Ju
bättre kondition desto bättre förutsättningar att
klara av operationen.
När jag kommer till henne tar
vi på oss kläderna och går ut. Jag mäter upp
sträckorna med bil. Går du den vägen blir det två
kilometer och går du den här vägen blir det ett
komma två kilometer. Vi går och går och går. Lämnar
bilen längst bort på parkeringen till Coop så att
det blir lite extra att gå. Varje meter är bra,
varje meter en förberedelse.
Jag peppar. ”Du glömmer väl inte vad läkaren sa, att
du inte har något val. Du måste gå. Det spelar ingen
roll om du inte orkar.” Och konditionen blir bättre
liksom hennes humör. ”Det måste gå”, säger hon. ”Nog
ska jag klara av det.”
Under stjärnklara kvällar vandrar jag. I snöstorm är
jag ute och går. Går och går i mörkret och vräker ur
mig allt till en vän som orkar lyssna. Hon förstår
min vanmakt. Ibland försöker jag hitta på ursäkter
för att slippa träffas och prata. Jag orkar inte,
tror jag. Men Anja tvingar ut mig och säger att jag
måste, det måste komma ut. Och det måste ut, även om
det inte finns några svar, även om det inte finns
något man kan göra. Vi är små, små människor som
inte kan styra livet.
Jag vägrar tänka på att min mamma kan dö. Eller jag låtsas
att jag vägrar, men tanken finns där ständigt,
dygnet runt. Det är det värsta som kan hända i mitt
liv och jag kan inte förstå hur man kan leva vidare
efter det. Men Anja vet. Hon vet vilka tankar jag
brottas med, vilka helvetes ångestkänslor som kommer
och går, vilka känslor av lycka och tillförsikt som
avlöser varandra. Med henne får jag ur mig allt, och
hon tar emot, hon bär mig. Jag förundras över livet
och mina vänner.
Kvällar och nätter sitter jag klistrad vid datorn.
Läser, söker, skriver ut information om sjukdomen
mamma har. Det är dieter, salvor mot klåda,
patienter med samma sjukdom, hopp och förtvivlan.
Jag skriver i diskussionsforum, bloggar och i
gästböcker. Suger i mig information om allt. Mamma
får inte märka något. Det är ju jag som är hennes
'personlige tränare', har hon sagt. Vi måste tänka
positivt. Jag vet allt som hon fått veta av läkarna,
och lite till. Men allt jag vet berättar jag inte
för henne.
Jag
köper en motionscykel till henne som vi monterar upp
i hennes vardagsrum. ”Nu kan du se på Glamour och
cykla samtidigt”, säger jag och vi skrattar.
Mamma
börjar prata om en dröm som återkommer då och då.
Den handlar om att hon cyklar. Hon berättar om
drömmens inledning och jag fyller i - för jag har
drömt samma dröm visar det sig. Hon fortsätter,
beskriver omgivningar, dalarna vi cyklar genom, och
hur vi söker rum över natten. Jag kan beskriva exakt
samma detaljer och när jag frågar henne om
fortsättningen berättar hon vidare om drömmen som
jag drömt! Märkligt, tycker vi båda. Vi enas om att
drömmen beskriver vår resa genom landet, livet, till
den nya levern. Men ingen av oss talar om slutet på
drömmen vi bägge drömt. Vi låtsas hellre att den
slutade lyckligt.
Jag
lånar Martin Klepkes bok ”I väntan på en lever”. Jag
läser snabbt ut den och känner igen allt. Han
beskriver utredningen inför transplantationen, alla
läkare, alla miljöer som jag känner igen. Men det
jag har störst nytta av är att få ta del av alla
hans tankar och hans ångest. Om oviljan att förstå
att han var dödligt sjuk, om skammen då han trodde
att folk misstänkte att hans lever blivit skadad av
alkohol. Om ångesten att dö. Och så slutligen
accepterandet, och beslutet att ställa sig på
listan. Och sedan - den långa väntan.
Mamma vill inte läsa boken, hon kan inte. Inte
heller vill hon träffa någon som blivit
transplanterad. Genom boken förstår jag varför, hon
kan inte tänka så långt som bortanför en
transplantation. Det bryr jag mig inte om utan
kontaktar koordinatorn Kerstin som ser till att vi
nästa gång vi kommer ner får träffa någon som blivit
transplanterad.
Så
kommer brevet. Kallelsen till Huddinge, med
flygbiljetter för henne och mig. Min moster, mammas
syster Yvonne, åker ner till Sahlgrenska i Göteborg
där hon utreds för levertransplantationen veckan
innan mamma ska till Huddinge. Yvonne ställer sig på
listan.
Det har
blivit nytt år och det är dags att fatta ett
livsavgörande beslut. Och mamma har bestämt sig.
Vi bor
på Ronald McDonald huset i närheten av sjukhuset den
här gången. På kvällen tar vi oss igen till affären
och köper med grillad kyckling och sharonfrukt, en
mammas favoritfrukter förutom apelsiner.
Ny dag
och nya undersökningar. Mamma behöver inte stanna
över natten på sjukhuset de två första nätterna så
vi sover tillsammans. Nätterna igenom kliar hon sig.
En fruktansvärd klåda som kommer inifrån och hon
river sönder sin hud. Det kliar i hårbotten, på
armar, ben, händer, mellan fingrar och tår, under
naglarna. Inne i öronen. Överallt. När hon lyckas
slappna av kommer hostan. En tung, rosslig hosta som
hotar att kväva henne. Hon gör allt för att inte
väcka mig och vet inte att jag ligger vaken. Jag
hatar sjukdomen. Jag hatar allt den gör med henne
och känner mig maktlös och frustrerad. När morgonen
kommer har hon knappt sovit, hennes trötta kropp får
aldrig vila.
Kerstin, koordinatorn, hämtar oss till en träff med
en kvinna som blivit transplanterad. Kvinnan vi
möter är yngre än mamma, lågmäld och vänlig och
berättar mer än gärna om sin transplantation.
Operationen har gått bra och hon är där för
återbesök. Hon berättar om sin andfåddhet, sin brist
på ork, sin klåda, smärta och sin gula hud innan
operationen. Och om tiden efteråt, när orken sakta
började återvända och hur hon idag lever ett i stort
sett normalt liv. Mamma frågar och frågar och hon
svarar.
Efter
mötet är mamma upplivad, hon är glad över all
information som bara en som genomgått allt lidande
kan berätta. Och att leva ett vanligt liv, hur
underbart skulle inte det vara! Hon är glad att jag
övertalade henne om att träffa en som redan gått
igenom allt.
Vi får
träffa Staffan, en underbar läkare som vi
känner stort förtroende för. Han frågar och lyssnar.
Det märks att han bryr sig på riktigt. Ett hinder
har kommit på vägen, mammas andning har försämrats.
Man provar nya inhalationer för att se om det kan
förbättras, men det ser inte bra ut. Hon får en ny
hudkräm som kanske kan lindra klådan. Allt är värt
att prova.
Staffan
hämtar oss en dag till ett annat rum. Han pratar om
sjukdomen, om provsvaren och han berättar att man
delar in mammas sjukdom i olika stadier. Hon
befinner sig i det sista stadiet. ”Du kan dö när som
helst”, säger han med sin lugna stämma och utan att
vika med blicken. Mammas händer darrar och hon är
tårögd. Samtidigt ser hon beslutsam ut. Han frågar
om hon har bestämt sig och det har hon. Hon vill ha
en ny lever. Hon tar chansen.
Ny
leverkonferens, samma rutiner. Vi hämtas till salen,
nästan samma läkare igen. De rekommenderar henne att
ställa sig på listan, men vill kolla upp hennes
problem med andningen och hon säger ja.
Mamma
har fått sova på lasarettet sista natten för att de
ska kunna prova ut medicin för att förbättra hennes
andning och komma tillrätta med hostan. Jag är
nervös när jag på morgonen går hela vägen från
hotellet till sjukhuset. Hur mår hon idag? Tänk om
det inte går att transplantera på grund av hennes
andfåddhet?
När jag
kommer upp på rätt våning ser jag henne längst bort
i korridoren. Mitt hjärta slår dubbelslag, nej
volter! Mamma är uppe och går! Min mamma! Hon kommer
att orka! Staffan kommer upp till avdelningen och
går med henne i korridoren för att se om hon blir
andfådd. Han är hoppfull och det gör mamma glad.
Vi får
träffa en annan koordinator; Susanne. Hon berättar
ingående om hur hela förberedelsen inför
transplantationen
går till. Mamma gråter ibland men hennes vilja är stark.
Susanne är förstående, hon vet hur laddad hela
situationen är. När mötet är slut står mamma på
listan och väntan på en ny lever har börjat.
”Packa
väskan färdigt”, hade Susanne sagt. När som helst
kan telefonen ringa, och då är det bara att fara.
Transport till flyget, biljett och boende för
anhörig, allt är redan klart när de väl ringer.
Väskan ska stå klar och mobiltelefonen ska alltid
vara med. Jag har den i fickan jämt och bredvid
kudden när jag sover.
På
söndag morgon ringer mamma på mobilen. Jag står i
hundgården och hör att något hänt redan när jag
svarar och hon berättar: ”Yvonne har åkt. Hon är i
Göteborg och ska opereras idag”. Jag tappar nästan
andan men vill inte att min rädsla ska höras. Jag
ska ju vara hennes stöd! ”Oj! Det gick fort”, säger
jag. ”Men vilken tur att hon slapp vänta så länge!
Du ska se att allt går bra.”
Jag har
tänkt på det efteråt. Att jag aldrig visade oro
inför mamma gjorde nog att folk omkring oss trodde
att jag inte visste eller att jag försökte förtränga
det som hände. Det var tvärtom. Läkarna – experterna
på transplantation – återkom ständigt till vikten av
att tänka positivt och att tänka framåt.
Det
följande dygnet är en enda lång väntan. Jag vet att
hennes syster nu opereras. Hennes sjuka lever tas ut
och en ny skall ta plats. Operationen är oerhört
komplicerad och riskfylld. Jag tänker på de tjugo
procenten och ber till Gud att hon klarar sig.
Operationens utgång är livsviktig även för min
mamma, går allt bra kommer hon att känna hopp.
Nyheter
från Göteborg: operationen har gått bra och moster
har fått sin nya lever! Glädje, hopp, alla känslor
är i ett tumult. Klart att det gått bra! Hade vi
trott annat? Det kommer gå bra för mamma också!
Vi åker
och handlar. Går sakta framåt med vagnen. Människor
som mamma hälsar på känner inte igen henne. De
nickar och går vidare. Det förvånar både mig och
henne, men kanske mest mig. I mina ögon ser jag ju
min älskade mamma. Andra ser en kvinna, rund och
svälld av mediciner och vätska som samlats i
kroppen. Gul i ansiktet och med ögonvitor som är
matt gula går hon med korta steg och darrande
händer.
När någon så känner igen henne vet de inte vad de
ska säga. De vrider på sig, stämningen blir tryckt.
Pratar om väder och vind. Frågan kommer
oundvikligen: ”Hur mår du nu då?”. Vad ska hon säga?
Det är nästan så att jag svarar själv. ”Hur hon mår?
Ja, för att vara döende är det väl rätt okej. Än så
länge”.
Jag får lust att skrika och springa därifrån, men
min mamma bara ler tålmodigt och förklarar. Berättar
om mediciner och utredningar om systern som nu fått
sin lever. Och nej, hon är inte rädd, det ska gå
vägen, och hej och vi kanske ses.
Vi går vidare till
kassan och lastar upp våra varor. Mellanmjölk, ost,
bröd, apelsiner i mängder, kaffe, toapapper och NSD.
Och så sharonfrukt. Passa på att njuta av dem medan
man kan.
Vi
försöker leva så normalt det går i väntans tider,
precis som vi blivit tillsagda. Jag har pratat med
Niclas och min syster om hur vårat liv nu kommer att
ändras en tid framöver. Vi kommer aldrig att befinna
oss utanför telefonens täckningsområde, vi kommer
alltid att vara beredda på att släppa allt och fara
iväg. Och efter operationen finns också en plan. Då
kommer vi att turas om att vara tillsammans med
mamma och vi kommer att söka medel för att kunna
vara med henne. Allt är planerat in i minsta detalj.
Backuper finns för varje händelse som kan tänkas.
Allt är planerat och genomtänkt tusen gånger om. Nu
är det bara att vänta. De kan ju ringa när som
helst.
Jag och
mamma pratar om livet. Hon visar mig var alla papper
finns, hur jag ska betala hennes räkningar medan hon
ligger inne. Den blå väskan står ständigt klar och
färdigpackad, mobiltelefonen laddad på diskbänken.
Hon byter abonnemang på mobilen så att hon billigare
ska kunna ringa från sjukhuset.
Hon berättar saker hon vill att vi ska veta ifall
hon inte klarar transplantationen. Om det där ”i fall”
händer, vill hon gärna prata om. Det känns obekvämt
men ändå inte. Vi ska alla dö, och kanske jag gör
det före henne så jag berättar hur jag vill bli
begravd. Tack vare Klepkes bok vet jag vad hon
genomgår och vi talar om döden för att jag vet att
hon vill ta upp det.
Under
de mörka vinterveckorna efter vårt sista besök i
Huddinge pratade vi ofta om den kommande våren och
sommaren. Lite trevande men ändå hoppfullt. Skulle
hon kunna plocka hjortron till hösten? Självklart!
Fiska då, kanske redan till våren? Absolut. Och
Yvonne, hon hade redan gått igenom allt, vilken tur
hon haft. Till våren skulle de pimpla abborre i
Lannavaara, hemma i byn. Göra upp en eld och njuta i
vårsolen.
Bara den där levern kom nå'n gång.
När man
väntar utan att veta hur länge man ska vänta lever
man i ett vakuum. Man kan inte planera någonting för
man vet inte hur ens liv ser ut just då. Om jag
upplevde det påfrestande hur ska inte min mamma ha
upplevt dagarna?
Jag
tänker absurda tankar. Jag kommer på mig själv med
att önska livet ur folk. Jag önskar helt enkelt att
någon ska dö så att min mamma kan få en ly lever.
Läser jag om en olycka i tidningen eller hör jag om
en flygkrasch på TV så blir jag besviken om ingen
dog. Tycker det är ett fruktansvärt slöseri med
organ när jag hör om alla bilbomber och
människoslakter världen runt.
Jag
lever i en paradoxal verklighet där allt går ut på
att en lämplig donator skall dö. En gång dyker
tanken upp på att om jag själv skulle dö så skulle
en massa människor få chansen till ett nytt liv.
Mitt liv verkar så futtigt om jag ändå kan ge flera
andra chansen att leva.
Jag
ringer till Kerstin i Huddinge och berättar. Hur
normal verkar jag som tänker sådana tankar? Men
Kerstin är lika lugn som vanligt och förklarar att
jag visst inte önskar livet ur folk. Människor
kommer att avlida oavsett om jag vill det eller
inte, men det jag hoppas på är ju att den person som
dör varit så klok att den velat bli donator och
dessutom gjort sin vilja känd. Efter samtalet känner
jag mig lugnare för ett tag. Jag vet att de har koll
på min mammas hälsotillstånd och jag vet att hon
kommer att få en lever. Bara vi väntar och håller
ut, snart så. Jag räknar dagarna och väntar varje
natt att telefonen ska ringa.
Så
kommer den dag när Yvonne kommer hem med sin nya
lever i kroppen. Hennes hud har visst börjat anta
normal färg. Hon är fortfarande trött men känner sig
bättre för varje dag. Klådan är borta.
Det är
nu mamma blir sämre. Hon väntar och väntar men det
händer inget, det kommer ju ingen lever. Systern har
blivit transplanterad, hon har haft avstötningar men
kommit ut på andra sidan och nu är hon så kry att
hon fått komma hela vägen från Göteborg till Kiruna.
Mamma talar ständigt om sin syster som nu slipper
all denna väntan och ångest. Hon har klarat av det.
Väntan känns ännu tyngre att härda ut nu. Det känns
som att hon börjar ge upp. Jag peppar henne,
påminner om allt läkarna berättat om. Snart så,
måste tänka positivt. Jag masserar hennes fötter,
axlar och nacke. Masserar hennes ben som är så
svällda av vätska att hon knappt kan böja dem. Jag
böjer och mjukar upp hennes tår. Och jag kliar
henne. Kliar och kliar och kliar och förbannar
sjukdomen.
----------------------------------
April 2007
Hjortronen kommer att stå guldgula på myrarna i år,
precis som alla andra somrar. Under ljusa
sommarnätter kommer Lainioälvens vatten att forsa
fram över sina rundade stenar, virvla över stränder
glittrande som av guld. Smörbollarna och
riddarsporren som vi planterade vid din stuga slår
ut sina blom lagom till midsommarens ljusa grönska.
Allt
kommer att vara som vanligt och ändå kommer
ingenting längre att vara som förut. Mamma, du
kommer för alltid att finnas med oss i våra hjärtan.
Tack för allt du gav.
din dotter Anna |
